Några kilometer från där jag bor så ligger det ett gammalt fiskeläge i en vik. Dom gamla sjöbodarna, och andra hus, ligger på ena sidan av viken. På den andra sidan så går det en stig, och om man följer den en liten bit så kommer man ut till klipporna där man kan slå sig ner om man så vill och njuta av allt det vackra.
Häromdagen så packade jag lite vatten, matsäck och ett liggunderlag och cyklade ut mot havet för att lägga mig att sola en stund på ”min” klippa i viken. Märkligt ensam man kan vara där trots närheten till bebyggelse. När jag kände mig nöjd med solandet så gick jag en sväng runt en liten sjö som ligger bara ett pilskott ifrån havet.
Jag stannade till vid en klippa och tog mig ett kvällsdopp medan solen sakta började närma sig trädtopparna. Det var nästan alldeles stilla, solen värmde, all grönska så grön som den kan vara, storlomsparet simmade helt lugnt omkring, två taltrastar höll igång, en talgoxe sjöng, och så bofinken förstås.
Till slut började det ändå bli dags att gå mot cykeln, för att ta mig hemåt. När jag kom fram till viken så stannade jag till och tittade mig runt omkring. Och lyssnade. Det var nästan alldeles tyst och stilla, ett par tärnor som dök efter fisk, några änder som simmade helt stilla, några barn som lekte någonstans.
Det är få kvällar under en svensk sommar som är så här sköna, och jag är glad över att ha fått uppleva en av dom här ute. Jag fortsatte att gå, men stannade till flera gånger på vägen bara för att det var en sådan underbar kväll.
Tittade man ut mot den fria horisonten så var det alldeles…blått, vackra blåa nyanser…himmel och hav möttes någonstans därute. Det var alldeles stilla, för att inte säga fridfullt, eller varför inte säga ”magiskt”. Solen värmde en liten stund till.
Det är då det händer.
Någon startar sin motorgräsklippare för att klippa gräset.
Relaterat om tystnad:
gryning.home.blog 