Finns det något häftigare än tystnad?
Och då menar jag inte den tystnad som man får om man stänger in sig i ett ljudisolerat rum, utan den tystnad som är full av ljud. Den tystnad man får uppleva om man går ut i skogen långt bort från fordonstrafik och stadens ”larm” men där det hela tiden ligger en bakgrund av vindens sus i träden, fåglarnas kvittrande, kanske en hackspett som trummar någonstans, insekters surranden, prasslande i löven, vågornas kluckande mot klipporna, ljudet från en vattenskoter som någon leker med och kör fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka…
Ibland, om jag tänker på det, så kan jag tycka att den sämsta, eller varför inte säga värsta, uppfinningen som någonsin har uppfunnits är förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn är ju överallt hela tiden. I bilar, motorcyklar, mopeder, snöskotrar, motorbåtar, vattenskotrar, flygplan, helikoptrar, bussar, lastbilar, traktorer, motorsågar, röjsågar, gräsklippare, trimmers, snöslungor, lövblåsar, och nu verkar alla ska ha en sådan där motordriven piassavakvast att sopa ihop grus med. Hela tiden låter det någonstans. Och eftersom människan är uppfinningsrik så kommer det hela tiden nya maskiner som låter.
Det är en lättnad när det susar förbi en och annan elmoppe. Det är en sådan väldig kontrast mot en vanlig moppe.
Elbilar ger inte alls samma kontrast jämfört med vanliga bilar.
En stark kandidat till att vara den bästa uppfinningen är cykeln. Den är tyst så man hör fåglarna, det går inte för fort, man får motion, den är miljövänlig, den är enkel och relativt billig,
Jag försöker leva efter devisen att jag inte har någon som helst rätt att störa friden och stillheten för någon annan varelse, för nöjes skull, eller för något annat tvivelaktigt skäls skull. För mig är nöjet inget nöje om jag stör någon annan. Och det går inte att sätta en gräns vid ett visst antal decibel där det är okej, för det handlar inte om hur högt det låter, utan om att det låter. Så fort man hör en motor någonstans så är friden bruten. Buller handlar inte alltid om ljudvolym.
Tidigare i mitt liv så hade jag alltid musik på när jag var hemma och i bilen, och jag var en av dom första som hade en bärbar bandspelare, typ ”walkman”, som jag använde när jag var ute och cyklade. Att hela tiden ha musik i öronen var ett effektivt sätt att stänga ute verkligheten och slippa lyssna på mig själv, och det var så jag använde musiken.
Men jag tänkte såklart inte så då. Jag gillade ju musik, och det var därför jag alltid hade musik i öronen. En typisk efterrationalisering. Vi gör efterrationaliseringar hela tiden utan att förstå det.
Jag tänker ibland att om man samlas ett antal människor och då måste förstärka ljudet för att alla ska höra så är man för många människor. Ljudanläggningar är problematiska om det stör andra än dom som frivilligt valt att delta i oljudet.
Jag gick en utbildning för ett antal år sedan där vi gjorde någon form av rytmövning. Vi improviserade fram en rytm, och det blev liksom en lucka i rytmen där det var tyst. Och jag kommer ihåg hur jag upptäckte att det som svängde inte var rytmen i sig, utan tystnaden i rytmen, mellanrummet. Tystnaden svängde som den, och jag försökte senare hitta tillbaks till den rytmen senare, men lyckades inte. Idag behöver jag inte trummor och rytmer mer, jag har sålt min trumma och saknar den inte, och sätter någon igång att trumma så går jag därifrån. Den rytm finns inte som slår tystnaden.
På samma utbildning så höll vi också på med körsång, och då vi lärt oss en ny sång som vi tyckte var bra så hände det sig ibland att vi gick upp i matsalen under lunchen och höll en spontan konsert. Snacka om buller. Människor satt och åt i lugn och ro och så kom vi där och förde oväsen!
För mig så handlar det här om att vara närvarande. Tidigare i mitt liv så kunde jag också tycka det var häftigt med det mullrande ljudet från en V8, jag tyckte det var jättekul att hålla på att sladda med min bil, och jag kunde undra varför min pappa envisades med att klippa en stor gräsmatta med en gammal hederlig handjagare när det fanns motorgräsklippare. Och när jag spelade musik så spelade jag för hela kvarteret. Men i takt med att jag blir mer medveten om vad som händer runt omkring mig så hör jag bara hur illa det låter, hur mycket det stör och hur mycket annat i livet jag missar.
Så jag ber härmed, ärligt och uppriktigt, från djupet av mitt hjärta, alla som jag i min egoistiska okunskap och ”frånvaro” har stört friden och stillheten för genom att föra oväsen, om att förlåta mig för mina synder…
Relaterat om stillhet:
gryning.home.blog 