Världen är så full av vakter
och dom står vid varsin grind
Dom gapar och bevakar och befaller
Det finns så många fängelser där människor spärras in
och dom värsta är väl dom som saknar galler
Den här versen ur ”Ride Johnny, ride”, en låt av Mikael Wiehe, insjungen av Totta Näslund, var betydelsefull för mig i mitt sökande efter den jag var och varför jag var den jag var.
Den gav mig en bild av vad det var som hade hänt, och varför min värld hade krympt och blivit mindre och mindre. Den gav mig en bild av varför jag inte fick mitt liv att fungera så som jag ville. Jag fick en bild av mitt eget inre fängelse där jag levde ett ytterst begränsat liv, och där jag gick miste om allting som var viktigt och betydde något. Ett fängelse där jag gick miste om livet.
När ”vakterna”, föräldrar, bröder, lärare och övrig vuxenvärld, hela tiden står där och ”bevakar gränserna” så anpassar man sig och man blir, och identifierar sig med, den dom vill ha en till, för att överleva. Jag blev, eller försökte bli, bilden andra hade av mig. Jag tvingades in i ett fängelse och anpassade mig till ett liv innanför gallren. Trodde fängelset var livet. Jag identifierade mig med den jag blivit, inte den jag var. Jag identifierade mig med mina skador.
Jag hade inte en chans i världen att få utvecklas till den jag egentligen är. Jag tvingades att bygga ett jag som inte var jag. Ett fullständigt värdelöst jag. Jag överlevde samtidigt som jag dog.
Barn anpassar sig. Det är det barn gör. Barn anpassar sig till döds om så behövs, för att överleva. Det ligger i barns natur att göra det.
Jag tog mig i kragen och ryckte upp mig:
https://gryning.home.blog/2020/03/26/ta-dig-i-kragen-och-ryck-upp-dig/
Om skolan som tvingar in oss i fängelset:
https://gryning.home.blog/2020/03/24/om-skolan-och-skolsystemet/
Om evolutionen och vårt evolutionära arv som vi måste förhålla oss till om vi vill må bra och ha hälsan. Fängelset står på ett zoo. Ett zoo som vi människor har skapat åt oss människor:
https://gryning.home.blog/2020/09/12/evolutionen/
Lever man i ett fängelse så måste man ändå försöka hitta någon mening i det som sker vilket ledde till att jag skapade en massa substitut för livet, jag anpassade mig till fängelset. Mitt liv blev ett ”istället för liv”. Jag sökte upplevelser och sensationer innanför gallren. Jag levde ju i många år innan jag överhuvudtaget insåg att jag levde ett begränsat liv.
En del av dom där substituten är sådant som brukar betraktas som att det är en del av att vara människa. Substitut som idag är fullständigt ointressanta för mig.
Hittar man inte den där ”meningen” så kanske man tar till droger som är ett annat substitut för livet. Vi trycks in i den där buren. Att bli nykter och drogfri betyder inte automatiskt att man är ute ur fängelset.
”What if addiction is about the cage?”
”The opposite of addiction is not sobriety. The opposite of addiction is connection.”
Everything you think you know about addiction is wrong | Johann Hari | TED:
https://www.youtube.com/watch?v=PY9DcIMGxMs
Jag sökte efter livet på ställen där det inte fanns. Precis som jag sökte efter friheten. Friheten att leva mitt liv. Frihet kan aldrig bli frihet så länge gallren omger en, och dom kan man aldrig montera ner om man inte ser dom. Frihet i ett fängelse kan aldrig vara frihet.
Jag har ändå hela tiden någonstans känt att det är något som skaver, något som inte är som det ska vara. Jag har alltid haft en känsla av att det är något fel med alltihop. Alltid haft en känsla av att livet måste vara mer än så här. Trots idoga försök att få det skavande obehaget att försvinna.
Jag försökte döva skavandet med diverse terapier och metoder, lyckopiller, sömnpiller, affirmationer, mental träning med mera. I tron att om skavandet upphörde så skulle även fängelsegallren vara borta.
Mitt inre fängelse skavde alldeles för mycket. Det var alltför begränsande. Det var fullständigt värdelöst. Det trängde på trots försök att döva det.
Känns det som att något skaver så är det något som skaver. Känns det som att något inte stämmer så är det något som inte stämmer.
Att leva i ett fängelse skaver. Att det skaver är såklart obehagligt och irriterande så det är lätt hänt att man försöker döva och stänga av det.
Eller så kanske man stångar pannan blodig mot gallren i tron att man ska kunna ta sig ut.
Istället för att acceptera det.
När man börjar förstå hur hjärnan formas och byggs upp av allt det som man är med om under uppväxten, alla erfarenheter som sätter spår i en och formar en till den man blir, så kan man förstå att det inte går att bryta sig ut ur fängelset. Det går inte att tänka bort, träna bort, pressa bort eller meditera bort gallren. Det är bara mer av samma sak som skapade fängelset från början. Man blir sin egen grindvakt för att man identifierar sig med den man blivit, istället för den man är.
Om medvetandet och mindfulness:
https://gryning.home.blog/2020/04/11/om-medvetandet/
Vi är inte dom vi är, vi är dom vi blivit. Vi tror på den värld vi blir presenterad för när vi växer upp. Livet är kaotiskt:
https://gryning.home.blog/2024/06/23/om-livet-och-kaoset/
Jag tänker att man måste se och acceptera fängelset om det ska kunna lösas upp. När man ser fängelsegallren så ser man också att det finns ett liv på utsidan som man går miste om.
Jag såg mitt eget fängelse och kunde genom gallret se livet som pågick där utanför.
I takt med att fängelsegallren vittrar bort så kanske man upptäcker att livet blir enklare, och behovet av upplevelser, sensationer och adrenalinkickar blir mindre och mindre. Behovet av att söka efter livet där det ändå inte finns blir mindre och mindre.
För nog vore det väl märkligt om man måste jaga upplevelser och sensationer om man är fri?
Det lilla blir större och större, och det stora blir mindre och mindre betydelsefullt. Den där rastlösheten som vill att det hela tiden ska hända något, den där rastlösheten som inte kan vara stilla, kanske tynar bort. Man kanske till slut förstår att den där längtan bort egentligen är en längtan hem.
https://gryning.home.blog/2020/04/03/hemlangtan/
I bästa fall hittar jag livet och mig själv till slut…
Min tolkning av Mikael Wiehes rader är förmodligen betydligt mer långtgående än vad han menade.
Ditt kompetenta barn:
gryning.home.blog 