”Du måste väl tro på något? Eller tror du inte på någonting?”
Sådana frågor kan man få om man inte tror på en gud. Då kan man svara typ så här:
”Jag tror på det goda i människan. Jag tror på kärlek, mänskliga rättigheter och mänsklig frihet. Jag tror på jämlikhet och solidaritet. Jag tror på människans förmåga och att vi tillsammans kan bygga en bra värld om vi vill. Och jag tror på en massa annat. Det är klart jag tror, varför skulle jag inte tro på något?”
Nä, så där kan man inte svara. Det där är ett nonsenssvar.
Jag tror inte på någon gud. Jag tror inte på någon högre makt. Jag tror inte på ”universums kraft”. Jag tror inte på något ”större” eller ”mer”. Jag tror inte på något liv vare sig före livet eller efter döden. Jag tror inte att vi har en själ som är skild från kroppen. Jag tror inte att vi haft besök från andra planeter. Jag tror inte på att vi lever i en simulering. Jag tror inte på mirakel, ödet, karmalagen, astrologi, övernaturligheter, skrock, spöken, andar, älvor, rumpnissar, änglar, demoner, tomtar, troll, vetenskap eller konspirationer.
Jag tror inte heller på kärlek, människans godhet, mänskliga rättigheter, naturen, evolutionen, människans förmåga, jämlikhet och solidaritet, förnuft, etik och moral eller något annat liknande.
Sådant har inget med tro att göra.
Däremot så tror jag att solen kommer att gå upp även i morgon, men det har inte heller något med tro att göra.
För mig är det här med guds vara eller inte vara en icke-fråga. 99,999 procent av all min tid så är det något jag överhuvudtaget inte reflekterar över. Och det har alltid varit så. Det är inget jag saknar och det är inget tomrum jag behöver fylla. Jag behöver inte heller någon alternativ ”tro”. Jag har aldrig grubblat över sådana frågor.
Jag har under en period av mitt liv gått på en folkhögskola som drevs av en kristen frikyrka, jag umgicks med kristna vänner (bland annat en pastor), jag sjöng i en gospelkör i ett antal olika kyrkor (flera gånger under gudstjänst), jag har sedan länge en bibel i min bokhylla. Gud har aldrig visat sig för mig. Inte minsta lilla tecken på hens existens. Trots närheten till hen. Inte ens under den perioden när jag så att säga umgicks med den kristna tron fanns det några som helst grubblerier eller funderingar på det här med gud.
Gud är en icke-fråga för mig.
Jag tänker att min tro på gud liknar den tro som en gudstroende har på rumpnissar. Det står väl om dom i någon bok, men jag har aldrig vare sig sett, känt eller hört något som ens antyder att dom skulle finnas.
För mig finns inte gud på precis samma sätt som rumpnissar inte finns.
Eller som ”The Flying Spaghetti Monster”.
Gud har ingen särställning bland sådant som inte finns.
Det betyder samtidigt att jag såklart inte är en ateist. Jag är en ateist lika lite som en gudstroende är en arumpnisseist. Det skulle ju bara vara märkligt om jag gick runt och var aktivt avståndstagande mot något som inte finns.
Det finns massor av saker som inte finns.
Jag har inga problem med att tänka mig att dom som har en tro känner något som jag inte känner. Kanske en känsla av något ”mer” eller något ”större”.
Thalia Wheatley – What Causes Religious Belief?:
Antingen känner man något sådant, om man nu gör det, eller också gör man det inte. Och det finns inget man kan göra åt saken. Det går inte att pressa fram en tro eller en känsla av något ”mer” eller ”större”. Och jag är väldigt nöjd utan den där tron. Det är något jag aldrig saknat. Jag vet verkligen inte vad jag ska ha en tro till. Det finns inte plats för en tro i min värld.
Om det finns en gud och hon/han/den/det inte visar sig för mig på något sätt, och jag inte har några grubblerier åt det hållet, så är det som det är. Jag kan inte pressa fram en gud hur mycket jag än försöker. Jag kan inte bli ”troende” med hjälp av några som helst ”förnufts”-resonemang.
Jag tänker att det motsatta också borde gälla. Om jag har en tro på en gud och jag vet att hen finns, jag känner det med hela min kropp, så kan jag inte med ”förnufts”-argument, eller andra försök, tänka bort henne, eller pressa bort henne, och jag skulle vara nöjd med min tro.
Även om jag helt plötsligt en dag kände att det fanns något ”mer” eller något ”större”, så skulle jag inte kunna projicera den känslan på en gud. En gud är en alltför märklig företeelse. Det är en företeelse som väcker betydligt fler frågor än vad det besvarar. Frågor som bara löses upp och försvinner om man tar bort guden.
Allt som man kan förklara med en gud kan man förklara på enklare sätt. Även om man inte har någon förklaring. Tillfälligheter är ofta en förklaring, även om det inte är en förklaring. Livet är fullt av tillfälligheter hela tiden. Livet är kaotiskt.
Jag har aldrig varit med om något där jag tänkt att det behöver förklaras med något så krångligt som en gud.
Men om jag skulle projicera känslan på en gud, vilken gud ska jag välja? Jag kan väl inte bara välja den kristna guden bara för att jag råkar ha växt upp i ett så kallat kristet land? Och även om jag bestämmer mig för den kristna guden, vilken av alla kristna gudar ska jag välja? Det finns ju en uppsjö av olika sätt att tro och tillbe guden på?
David Eagleman om typ vetenskap och tro:
Så här långt efteråt så är jag glad att jag växte upp i en icke-troende familj. Hade jag vuxit upp i en troende familj med allt vad det kan innebära, så hade det varit ytterligare en märklig kulturell företeelse att bryta mig loss från. Förmodligen betydligt svårare än vad det var att bryta mig loss från till exempel det märkliga julfirandet.
https://gryning.home.blog/2020/04/13/roda-dagar/
Hade det visat sig att jag ville anamma en religiös tro som vuxen så hade jag kunnat göra det. Och det hade varit betydligt enklare att göra, än att frigöra mig från en sedan barnsben indoktrinerad tro.
Bortsett från att en religiös tro möjligen kan bygga på en känsla av något ”mer” eller ”större”, så är det ingen större skillnad mellan julfirande och en religion. Det är bara två olika kulturella memkomplex. Memkomplex som varierar lite från person till person.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Mem
Någon gång någonstans började någon/några att ta det här med religion och gudar på allvar, trodde det var på riktigt, och lyckades övertyga andra.
Some people would take offense at the idea that religion is play. Religion, they would say, is sacred, and play is trivial. How can the one be lumped with the other? But regular readers of this blog know that I regard play as the highest form of human activity, so I am not demeaning religion when I describe it as play.
I have two main points to make in this essay. The first is that all of religion has its roots in play. The cognitive skills that make religion possible are the skills of play, the most central of which is make-believe. The second point is that religion functions best when it does not stray too far from its playful origins. Religion that has lost its playfulness can be dangerous. Here I outline some of the logic and evidence that leads me to these conclusions.
Det finns massor av saker som jag inte förstår och aldrig kommer att förstå, och det är okej. Jag är tillfreds med okunnigheten. Jag har inga behov av att fylla mina kunskapsluckor med en gud.
Det ligger liksom i sakens natur att vi människor aldrig kommer att kunna förstå allting. Det är en omöjlighet. Vi är en del av världen. Vi är för evigt fast i det vi kallar verkligheten. Vi kan aldrig ställa oss på sidan om och iaktta oss utifrån.
Vi kan veta att vi lever i verkligheten, men vi kan inte veta vad verkligheten är för något.
Ulf Danielsson pratar om världen själv, vår verklighet och medvetandet:
Vi kommer tex. aldrig att kunna förstå vad ett universum är. Egentligen.
När man tänker på det, vilket händer att jag gör, så är det jättekonstigt att vi överhuvudtaget finns här. Att det finns ett universum är jättekonstigt. Jätte-jättekonstigt. Tycker man inte att det är jättekonstigt att det finns ett universum så har man inte förstått hur konstigt det är.
Vi blir dom vi blir för att vi växer upp i det sammanhanget vi växer upp i. Vi tror på den verklighet som vi blir presenterad för när vi växer upp. Att vi finns och att det finns ett universum blir den mest självklara saken av allt. Fullständigt naturligt. Men det är alltså jättekonstigt. Jätte-jättekonstigt.
Kultur är bara kultur, religion är bara religion och allt är bara ett resultat av tillfälligheter. Livet är kaotiskt och allt skulle ha kunnat vara helt annorlunda:
https://gryning.home.blog/2024/06/23/om-livet-och-kaoset/
Vi har kommit långt när det gäller att förstå universum inifrån, även om det är långt kvar till att vi förstår allt. Vilket vi troligen aldrig kommer att kunna göra. Till det är vi människor och våra sinnen alltför begränsade. Det kommer alltid att dyka upp nya och oförklarade frågor.
Vår hjärna och våra sinnen har evolverats fram för att fungera i en enkel värld som jägare och samlare i grupper på några tiotal personer. Att vi ändå kan förstå så mycket om allt från kvantfysik till kosmologi är en bieffekt av vår långa historia som jägare och samlare. En bieffekt som vi nog ska vara tacksamma för, men den ställer även till det för oss. Den gör att vi lätt tror oss vara något annat än det vi är, nämligen ett djur bland andra djur, en apa med en förvisso stor och avancerad hjärna. En apa med ett evolutionärt arv. Väldigt nära släkt med schimpansen och bonobon.
Att hjärnan ställer till det för oss beror på att vi sedan länge har lämnat vårt ursprung, vårt evolutionära arv, vårt hem, bakom oss. Vi tvingas bli något vi inte är. Vi har lämnat oss själva långt bakom oss. I vårt naturtillstånd så var hjärnan precis så användbar som den behövde vara.
Om evolutionen och vårt evolutionära arv:
https://gryning.home.blog/2020/09/12/evolutionen/
Verkligheten är inte vad vi tror att den är. Verkligheten är inte vad vi upplever att den är. Vi missar något väldigt grundläggande om verkligheten. Det är något vi inte ser, känner, upplever.
Alla förklaringar till hur universum ser ut och hur det fungerar är från ett inifrånperspektiv. Det är vad vi kan säga om hur universum ser ut och hur det fungerar. Det är vår bild av hur det är. Inte hur det verkligen är. Så, när, till exempel, fysikerna säger att vårt universum är 13,8 miljarder år gammalt så är det från vårt inifrånperspektiv. Det säger inget om hur gammalt universum är, egentligen.
Vetenskapen beskriver inte verkligheten, utan vad vi kan säga om verkligheten, vår bild av verkligheten.
Om strängteorin är riktig så att det vi betraktar som partiklar egentligen är vibrerande strängar, vad är då strängarna för något? Egentligen?
Vad är energi? Egentligen?
Vad är tid? Egentligen?
Vad består rummet av? Egentligen?
Vi kommer aldrig att kunna förstå universum utifrån, inte ens lite grann. Universum måste ju vara någonting, så vad är det? Egentligen?
Inte en vetenskaplig fråga, jag vet, men frågan måste finnas där i alla fall. Och det måste finnas ett svar någonstans även om vi aldrig kommer att hitta det.
Hm, när jag tänkt på det där ett tag så inser jag att även det där riskerar att bli ”sköldpaddor hela vägen ner” (se nedan). Men borde ändå vara bättre när det gäller något som är, än något som inte är.
Och när jag fortsatt att tänka på det där så blir konsekvensen även att det förmodligen finns något ”mer” eller något ”större”. Eller i alla fall något annat. Något bortom våra sinnen. Men det är ingen gud, det är inget man kan tro på eller hämta kraft eller tröst av. Det är någonting vi förmodligen aldrig kommer att komma åt, eller mäta, eller förstå. Det är något som inte finns i vår verklighet. Det är oåtkomligt för oss små och obetydliga människor.
Att universum i sig självt är konstigt är inte på långa vägar lika konstigt som att det finns ett universum.
Svarta hål, inge konstigt. Att tiden går långsammare vid fötterna än vid huvudet, inge konstigt. Kvantfysik, inge konstigt. Den krökta rumtiden, inge konstigt. Att solen är en ständigt exploderande vätebomb, inge konstigt.
Allt bleknar i sin konstighet jämfört med att vi ens finns till här i det vi kallar för ett universum alltså.
(Om någon råkar trycka på länken här ovan så är det från min sida inte tänkt som reklam för solskyddskrämer. Jag tänker att solljuset har hälsofördelar som vi ska utsätta oss för, istället för att smörja in huden med kemikalier. Det finns säkerligen fler fördelar än dom i bilden här nedan. Vi har trots allt evolverat fram till att bli människor runt ekvatorn där det inte råder brist på solljus direkt. Det är säkert inte bra att utsätta en oskyddad och ovan hud för alltför intensiv solbestrålning, men ökningen av hudcancerfallen sammanfaller även med att vi började äta sämre mat. Ultraprocessade fröoljor, margariner, socker och andra kolhydrater i övermått, snabbmat och annan ultraprocessad mat pajar kroppens metabolism. Och pajar därmed kroppens immunförsvar och läkningsförmåga. Ät riktig mat: https://gryning.home.blog/2020/06/15/med-kniv-och-gaffel/)
Att gud skapat allt är ingen som helst förklaring. Det bara flyttar allt ett steg, för då måste man fråga vem som skapade gud, vad hen är för något och varför hen finns, och så vidare i all oändlighet.
Det riskerar att bli ”sköldpaddor hela vägen ner”:
A well-known scientist (some say it was Bertrand Russell) once gave a public lecture on astronomy. He described how the earth orbits around the sun and how the sun, in turn, orbits around the centre of a vast collection of stars called our galaxy. At the end of the lecture, a little old lady at the back of the room got up and said: ”What you have told us is rubbish. The world is really a flat plate supported on the back of a giant tortoise.” The scientist gave a superior smile before replying, ”What is the tortoise standing on?” ”You’re very clever, young man, very clever,” said the old lady. ”But it’s turtles all the way down!”
https://en.wikipedia.org/wiki/Turtles_all_the_way_down
Som jag skrev här ovan så har den så kallade vetenskapen samma problem, men man undviker frågan på ett elegant sätt. Det som ligger bortom det man kan testa och/eller falsifiera är inte vetenskapliga frågor. Eller också trollar man bort frågan på något annat sätt. Stephen Hawking lär ha sagt typ ”Att fråga om vad som fanns före big bang är som att fråga vad som finns norr om nordpolen.” Paul Davies pratar om det här. Börjar vid 16:45.
Eller också så försöker man svara på frågan genom att mest bara krångla till det. Man svarar inte på frågan men gör sken av att göra det. Något filosofer är bra på. Här till exempel:
https://www.youtube.com/watch?v=YkB-phz_2cA
Vår tid och vårt rum, vårt universum, skapades kanske i en big bang, kanske genom en kvantfluktuation i ett ingenting, kanske i en singularitet, kanske på något annat sätt.
Men…
Ingenting kan uppstå ur ingenting. Om någonting kan uppstå ur ingenting, så är det inte ingenting det uppstår i, utan någonting. Ingenting är oändligt mycket mer ingenting än ”ingenting”. Ingenting finns inte, ”ingenting” finns. Ingenting är ingenting, ”ingenting” är någonting.
Ett perfekt vakuum skapat långt ute mellan galaxer, tomt på allt, ett fullständigt svart mörker, ett totalt ingenting, är fortfarande någonting.
Om universum skapades ur ett ingenting, var kom ingenting ifrån?
Antingen har det alltid funnits någonting, eller också har någonting skapats ur ingenting. Bägge alternativen är lika orimliga.
”We don’t even know where to start and that seems like a perfect place to begin.”
Why is There Something Rather Than Nothing?:
En mycket bra beskrivning av problemet med varför det finns något istället för ingenting, av David Kipping på Cool Worlds Lab. Lite synd dock att han tar upp Max Tegmark och hans matematiska universum på slutet. Det är ingen förklaring på något. Matematik är ett bild-, och symbolspråk som inte existerar någon annanstans än i våra hjärnor. Hjärnan använder matematiken för att bygga modeller. Även personer tränade i vetenskapstänkande kan göra misstaget att blanda ihop bilden/modellen man använder för att förklara något med verkligheten.
Vetenskapspersoner är vanliga människor med fel och brister dom med. Precis som alla oss andra. Vi har fel allihop:
https://gryning.home.blog/2021/06/14/om-att-ha-fel/
En bild/modell används för att peka på verkligheten, en del av verkligheten, men är inte något verkligt i sig. Så därför, blanda aldrig ihop bilden med verkligheten.
Och, om matematiken finns där så är det inte ingenting. Det är någonting.
The Question That Keeps Me Awake At Night:
Sabine Hossenfelders nio nivåer av ingenting:
https://www.youtube.com/watch?v=PhfqdBk8qxk
Mer om typ vetenskap:
https://gryning.home.blog/2021/02/21/om-typ-vetenskap/
The Paradox of an Infinite Universe:
Det skulle vara intressant att få veta hur livet uppstod på jorden, om det nu uppstod här. Det kan ju ha uppstått någon annanstans och sen transporterats hit i en meteorit, typ. Men det är nog tyvärr sådant som vi inte kommer att kunna få svar på. Teorier finns det och det kommer säkerligen nya, men det är alltför länge sedan och ”bevisen” har försvunnit sedan länge.
Även om livet uppstod någon annanstans än här på jorden så måste det ju såklart ha uppstått på något vis.
Livets uppkomst och livets utveckling är två olika saker. Innan evolutionen med det naturliga urvalet kunde ta över så behövdes det ”skapas” någon form av självreplikerande enhet.
Livets utveckling i form av evolutionen har vi ju redan svaret på.
Om evolutionen och vårt evolutionära arv:
https://gryning.home.blog/2020/09/12/evolutionen/
”Det femte undret” av Paul Davies är en intressant bok om sökandet efter livets ursprung.
”Ursprung : berättelser om livets början, och dess framtid” av Ulf Ellervik tar upp livets kemi.
Paul Davies är teoretisk fysiker och Ulf Ellervik är kemist. Två perspektiv.
https://fof.se/tidning/2021/3/artikel/hur-uppstod-liv-pa-jorden
Paul Davies – Gap Between Non-Life and Life:
Why we might be alone in the Universe:
Det är en del av livets mysterium att inte veta, och veta att jag kanske aldrig kommer att få veta. Livet är fascinerande som det är. Jag behöver ingen förklaring till det ”oförklarliga”. Men jag gläds åt det som går att ”veta” och förstå.
Och jag förstår att det finns saker som är oförklarade idag som kommer att vara förklarade i morgon. Eller åtminstone ”förklarade”. Jag tänker även att det finns sådant som är förklarat i dag som kommer att vara förklarat på ett annat sätt i morgon. Vår bild av världen är inte statisk utan förändras hela tiden i en dynamisk process.
Intressant artikel i sammanhanget:
https://fof.se/tidning/2021/5/artikel/naturlagar-finns-de
Våra förutfattade meningar om hur verkligheten är beskaffad kommer ur vår erfarenhet. Vår erfarenhet är begränsad. Vi kan inte räkna med att generaliseringar som vi har gjort i det förflutna kommer att gälla i all framtid. Ingen säger detta bättre än Douglas Adams på sitt ironiska vis: »Det faktum att vi lever på botten av gravitationens djupa brunn, på en planet omgärdad av gas som rör sig runt ett eldklot 150 miljoner kilometer bort och likväl anser detta ›normalt‹ ger en fingervisning om hur förvrängda våra perspektiv kan vara.«
Citat från ”Helgoland – Den relationella tolkningen av kvantfysiken” av Carlo Rovelli.
Det har aldrig känts bra att svara på sådana frågor som jag inledde med. Dom är omöjliga att svara på. Det går inte att svara så att det känns bra när felet finns i frågan.
Den som frågar har en begreppsvärld, en världsbild, där tro ingår, en tro på något ”annat”, en gud, en högre makt, universums kraft som genomsyrar allt, eller något annat. Kalla det vad du vill. Det är något helt naturligt och självklart för hen att det finns något ”mer”, något ”bortom” som det går att tro på och som man kan hämta kraft ur.
https://arbetet.se/2024/12/20/vad-menar-aktuellt-nar-de-fragar-om-gud-finns/
I min begreppsvärld finns inte begreppet tro med i den betydelsen. Frågan är fel ställd. Svaret riskerar att bli nonsens när frågan är nonsens.
Så nä, man måste inte ”tro” på något.
Dessutom. Det viktigaste måste väl ändå vara hur man är som människa. Huruvida man har en tro eller inte säger ingenting överhuvudtaget om den saken.
Morality without religion | Frans de Waal:
gryning.home.blog 